Fjäderlös Tvåfoting: september 2009

"den mörka skogen" del 4

Text & Foto: F. Tvåfoting

Med punktering i däcket, och nyputsade bärplockare så for vi ut i skogen i söndags. Väl försenade, men outtröttligt nöjda med att inte behöva byta hjul, till reservhjulet så tog vi oss genom samhället, vidare förbi ett villaområde och ut i skogen.
William pekade åt ena hållet, och talade om att det var den vägen de cyklade, i slutet av tredje klass, till Ödekyrkan, den gamla klosterruinen som numera fungerar som friluftskyrka.
Michelle pekade åt andra hållet, och talade i sin tur om att hon, och hennes klass gick dit, då de talade om Kolmården, eller hur det nu var. De kollar säkert en del växter också. Men det gör hon ju ofta, när vi är ute i naturen, som kan vara mer eller mindre vild.
Vi fortsatte framåt, vi lämnade Majstorp bakom oss och körde vidare, förbi ett ställe, som jag har för mig kallas för "Fläkta", med reservation för stavningen. "Josef i Fläkta" lär en person ha hetat, som, om jag förstått det hela rätt, bodde just där.
Teoretiskt sett så kunde vi ju stannat, redan där. Vi kunde ha gått in granskogen, på andra sidan av vägen, från Fläkta. Men det gjorde vi inte. Vi skulle ju ha bär, samtidigt som vi kanske, eventuellt kunde tänkas att vi skulle kunna hitta lite trattkantareller. Vi åkte därför till ett ställe där vi visste att det brukade finnas blåbär, lingon, samt trattkantareller.
Blåbär finns överallt. Men lingon är det sämre med. De växer inte på träd. (äh....ja!)

Vi hade noterat, redan i fredags då vi for förbi i dessa trakter, att det stod en traktorvang, med inplastade höbalar på, vid sidan av vägen. Inget konstigt med det kanske, om det inte vore för att det var mitt inne i skogen, en bra bit från någon äng, där det odlades hö.
Jag vet inte om "odla hö" är korrekt uttryck för att få till lite höbalar, sina marker. Ja, jag vet ju inte ens hur det fungerar, rent juridiskt heller. Gräs borde vara tämligen fritt att plocka. Men om man kommer till en äng, som är tänkt att bli till hö, och plockar upp allt gräs. Vad har man, om man ens kan anses ha gjort sig skyldig till då? Måhända finns det straff. Måhända finns det lömska ligor som far land och rike runt, och plockar gräs. Kanske det var de ligorna, gräs-ligorna som varit framme, och hade en lönn-utfodring, av gräs, mitt inne i skogen. Detta var deras stulna gräs. Men de kanske stötte på problem. Det kanske inte blev prejade av vägen, men kanske ändå fick problem med själva vagnen. Länsman kanske var dem i hasorna, så att de fick överge sin vagn.

Låt oss tro att det är som för 200 år sedan, att skogen var en egen värld. Där laglösa och mer eller mindre frivilligt utsätta människor levde, endast förbundna med den "civiliserade" världen, städerna och samhället tack vare det resande folk som drog mellan samhällen, via skogarna.
Jag vet inte om man utgick från att alla som bodde i skogen var tjuvar och banditer, som jagats in i skogen, som man gör idag, när det gäller bilden, av hur skogen såg ut, för ett hundra, till tvåhundra år sedan.
Inte fanns det väl de som stal hö då, i alla fall. Men om det kom förbi ett vagnslass med hö, så kunde det nog rånas, även på den tiden. Men det var inte höet, som man var ute efter.
Teoretiskt sett så var det nog svårt att inte låta bli att döda den man rånade. Men det praktiska i det inte så bra. Man tog ju död på sitt kundunderlag.
"Ta fram din börs, bonde. Ditt hö intresserar mig inte"
Jag tror inte att det behövde sägas. Att höet inte var det de var ute efter. Men samtidigt så kanske det fanns en sadistisk vilja, till att sätta eld på ett lass med hö.
"Döda mig inte, du tappre rövare. Ta mitt hö, men skona mitt liv"
Inte heller det låter riktigt trovärdigt.

Så vad var det nu då, som gjorde att det stod en vagn med hö, mitt ute i skogen? Alla däck var fyllda med luft. Alla axlar verkade intakta. En teori kan vara att själva traktorn, som drog vagnen helt enkelt gick sönder, eller att det blev punktering. För att då kunna bogsera denna traktor, så fick man kanske helt enkelt lämna vagnen, tills traktorn ånyo kunde användas till att dra den.
Småfotingarna noterade, och ifrågasatte att det stod en vagn, mitt ute i skogen, men lät det vara ganska snart. De kastade sig in på den andra sidan av vägen, in i skogen, med sina bärplockare.
Själv så gick jag en liten tur, på motsatt sida av vägen, mot den sida som Småfotingarna var på. Men det var mest för att se om det fanns någon svamp. Jag var bara på den sidan, en kort stund. Det blev i alla fall några kantareller där, samt lite bilder på olika andra typer av svamp. För det är ju så, att om man vill fotografera en svamp, så spelar det ingen roll om den är ätlig, oätlig, giftig eller dödligt giftig. Det går bra att fotografera den ändå. Och man kan ha sina bilder, för att ta reda på vilken svamp det är, långt fram i vår. Man kan dock inte ägna sig åt överkurs i de fallen, såsom sporprover, eller att rent av smaka på den. Men har man kommit så långt i sin svampforskning, så kanske man glömt kameran hemma i alla fall